Nu börjar året lida mot sitt slut och det ser ut som att jag inte kommer uppdatera med några fler inlägg idag. Ikväll står det myskväll med pojkvän på schemat. Vi ska göra en trerätters middag, titta på tv och fira in det nya året tillsammans med vår älskade katt Felix. Vi får hoppas att han inte reagerar allt för mycket på raketerna iår. Ett stort minus är ju att jag fortfarande är sjuk och går runt och hostar samt snorar som jag vet inte vad, men det blir nog bra ändå.

Iövrigt tycker jag nyår är överskattat med allt fyllefolk och raketer. Dom kunde ju iaf stukit raketerna så att det bara är skrik och härj kvar att lyssna på. Tänk på de stackars djuren som är livrädda för raketer…

Föresten, här där jag bor brukar ungdomarna skjuta raketerna på varandra (som krig) istället för rakt upp i luften. Råkar man passera deras krigsfält får man skylla sig själv om man blir träffad. Något jag tyckerr är jävligt sjukt! Det kan ju ge, i värsta fall, livshotande skador. Okej, alla öppnar inte krig med raketer på gatorna här om kring men väldigt många. De som sköter sig ska ha en eloge! Så nu när mörkret har lagt sig tänker jag inte sätta min fot utanför dörren förens solen gryr nästa år. För jag vill inte göra ett besök hos akuten som en tradition att fira in det nya året med.

Avslutningsvis tänkte jag tala om att det kommer att komma upp en årssumé i helgen, så håll ut! Det är påväg!

GOTT NYTT ÅR!

I början var det lite kul med den här rosa månaden oktober, då höll de sig inom rimliga gränser. DVS. sålde enbart rosa band och upplyste lagom mycket om själva insamlingen. Idag är det ju helt hysteriskt. Vad man än ska köpa så finns det ett rosaband alternativ med rosa produkter. Allt från flingor och toapapper till mobiler och plattångar. Det har blivit något mer än bara en insamling, det har blivit någon slags trend/tävling och måsten. Dessutom snackar all media om denna rosa månad non-stop. Som om bröstcancern var den enda farliga sjukdomen man kan drabbas av?

Jag tycker hela grejen är sjukt överskattad. Precis som med jul, födelsedagar m.m. Man har nästan glömt bort syftet med det hela för att det har blivit någon slags ”trend/tävling”.

Vem tänker på prostatacancern hos män? Varför har inte prostatacancern en egen månad, med egna toapapper och egna rakapparater i bebisblått? Varför har inte lungcancer en egen månad? Varför har inte alla typer av cancer en egen månad? Fast månaderna räcker väl ändå inte månaderna till. Bröstcancer är fan inte det enda som behöver stöd! Så det så.

P.S. Jag tycker inte det är fel med insamling till bröstcancer, men det ska inte överskattas så himla mycket. Tänk på alla andra allvarliga sjukdomar som behöver minst lika mycket hjälp…

P.S.2. Jag vet att många kommer hoppa på mig och säga att jag är hjärtelös som inte bryr mig om kvinnor som drabbas av den hemska sjukdomen. Men så är inte fallet. Jag bryr mig om dem, men jag behöver inte massa hysteri för att bry mig.

Tillägg: Jag tänker inte gå vidare i någon diskution med personer som vrider på texten så att det blir till något annat än vad den är eller personer som bara läser det de vill läsa. Jag finner det meningslöst.

Uttrycket ”lev varje dag som om det var din sista” är ett mycket väl använd fras hos väääldigt många. Tyvärr är det väl betydligt få som lever upp till detta. Alla läser ju tidningen, ser på nyheter eller läser aftonbladet på nätet där man läser om otäcka bränder, flygplansolyckor, trafikolyckor, mord m.m. där folk omkommer. Ofta tänker folk omedvetet att detta bara är något man läser i tidningen och har inte en tanke på att det kan inträffa en själv eller någon närstående precis när som helst. Antingen att du är den omkomne eller en som står nära den omkomne.

För lite mer än ett år sedan var jag en utav dessa som använde detta uttryck flitigt, men inte riktigt fattade innebörden. Att leva varje dag som om det var den sista för mig då var att leva livet och ha kul, men det är sååå mycket mer inräknat. Saker som man kanske inte förstår förens man har varit med om någon olycka själv eller någon närstående. Det är så lätt hänt att glömma bort att man faktiskt är dödlig och kan dö vilken dag som helst, även som ung. För livet är så himla skört, skörare än vad man tror. Vilken dag som helst, vilken minut som helst, när du som minst anar det, kan olyckan vara framme. Och det är inte allid man har ”tur i oturen” vilket också är lätt att glömma.

Min livssyn har förändrats fruktansvärt mycket sedan min klasskamrat och vän omkom i en trafikolycka för lite mer än ett år sedan. För mig var det helt ofattbart, inget sådant kunde ju inträffa någon i min närhet eftersom det bara är sådant man läser om i tidningen. Det tog några dygn innan jag ens begrep att det hade hänt och inte förens då släpptes mina känslor loss. Jag har fortfarande svårt att begripa och ännu svårare för att acceptera. Jag saknar ju henne så mycket.

Det som har hänt har fått mig att se saker ur en annan synvinkel och har tagit hårdare på mig än vad jag trodde från början. T.ex. kan jag se olyckor framför mig på vägarna fast dom inte ens har inträffat där jag är inblandad. Ibland kan jag få extremt starka sådana känslor så att det nästan blir obehagligt. Det har också fått mig att bli ännu mer försiktig i trafiken, både som bilist, gångare och cyklist…

Hur som helst, detta har verkligen fått mig att inse att vi är gjorda av kött & blod och inte lever i ett beskyddat samhälle, att vi faktiskt kan dö ung som gammal när som helst. Vilket i sin tur har fått mig att tänka steget längre, att ta vara på det jag har och verkligen ta hand om de. Livet är faktiskt för värdefullt för att lägga ner energi på onödiga konflikter, småbråk, gnäll m.m. Man ska ta hand om varandra och visa respekt & omtanke. ALLTID! Man ska älska de man har, ingen kan ersätta dem varesig du vill eller inte.

Så med dessa ord avslutar jag nu min superlånga text och jag vill ge mina nära och kära. Ni betyder så otroligt mycket!

…Och jag sänder även en speciell omtanke till min vän som befinner sig i himlen. Miss you. <3 ….